söndag 2 januari 2011

Om

"Om jag ej är orsaken till din leda,
så kan jag ej heller göra dig lycklig."

Kanske nått att tänka på, ja.

Kärlek

Idag är hjärtat fyllt av saknad, och längtan och förhoppningar. Det är ett nytt år. 2011. Och 2011, måtte du ej göra mig besviken. 2010 var ett fruktansvärt år.

Saknaden efter min kärlek. Du är som ett virus, du har tagit dig in i minsta lilla vrå av mig. Jag försöker försvara mig, men jag är inte stark nog. Jag vet inte om detta kommer att sluta bra eller dåligt. Beslutet är i alla fall inte mitt, jag kan bara vänta ut resultatet.
Jag saknar dig, jag älskar dig.

Jag önskar jag vore starkare, förlåt för att jag inte kan kontrollera mig själv. Jag varnade dig.

onsdag 15 december 2010

Fan

Idag är en konstig och ångestframkallande dag. Bristen på pengar och jobb gör att jag blir helt vansinnig inombords. Det känns på nått underligt sätt som alla mina gränser suddas ut, som att man lever i nån slags påhittad värld. Hur fan hamnade jag här ?

Att vara otrygg är den värsta känslan just nu. Vad hade jag egentligen gjort om jag inte fått hjälp med pengar ? Blir illamående av bara tanken.

Ush.. jag vet inte vart jag ska ta mig till.

måndag 13 december 2010

Bekräftelsebehov

Känner mig fortfarande helt låg. Och fruktansvärt ensam denna gången. Solen skiner, och det är en sån där krispigt kall och klar malmömorgon.

Att vakna, utan missade sms eller samtal.. när inkorgen till emailen gapar tomt, och man inte har en enda notification på facebook. Det känns.. ja, ganska hemskt. Jag måste ha ett fruktansvärt bekräftelsebehov, annars hade jag väl inte känt såhär ? På samma sätt som jag har en tung konstig känsla som hänger över mig, så känner jag mig otroligt löjlig som inte kan ta mig ur det.

Spotify går på random och en låt dök upp som jag först tänkte skippa, och lyssna på nästa. Men, blödig som jag är så träffade den helt rätt i hjärtat på mig. Iallafall en del av texten:

Whenever these blue tear drops are falling
And my emotional stability is leaving me
there is something I can do
Oh I can get on the telephone and call you up baby
Darling I know you'll be there to relieve me
The love you bring to me will free me

Lucia

Det är lucia och jag kommer att spendera dagen som de flesta andra dagar. Helt ensam. Och ensam har jag verkligen känt mig idag, eller blir det igår eftersom klockan är över 00 ?

Det här med ensamhet är svårt. För delar av mig vill ju vara ensam. Men det är skillnad på att faktiskt vara ensam och känna sig ensam. Man kan vara i ett rum full med människor och ändå känna sig vilsen och ensam.

Det har varit så mycket tankar idag att jag känner mig helt slut. Trött och eländig. I hjärtat finns de så mycket sorg och saknad att man knappt orkar vara. Var finner alla människor sin energi egentligen ?

Jag har ont i nacken, vilket bidrar till en irriterade huvudvärk. Antagligen för att jag sovit så dåligt de senaste nätterna. Bara vridit och vänt mig, vaknat mitt i natten på soffan och försökt stappla mig in till sängen och sova några timmar till. Tror det är viktigt de där, att hålla en någorlunda normal dygnsrytm även när man är arbetslös och bara går hemma.

Det finns så mycket som ligger och pyr under ytan, hur ska jag också få ut allt ?

lördag 11 december 2010

Än så är det långt till vår.

Idag har varit en turbulent dag. Jag vaknade av meddelandesignalen på mobilen, en vän som ville att jag skulle med på vernissage och julmarknad. Ärligt talat var min första tanke NEJ. Idag är en sådan dag då jag helst bara legat i soffan med ensamheten. Men.. hon som jag behövde komma ut och göra nått. Så blev lite gratisöl under vernissagen och en julmarknad som ja.. markerade hur fattig jag faktiskt är. En liten fika på Kafferosteriet blev det iallafall också.

Nu när jag är hemma igen har kraften sugits ur mig. Saknar pappa nått så fruktansvärt, och min hjärna spelar hjärnspöken. Jag tycker jag ser honom överallt. Och som om inte det var nog så startade jag de två låtarna som spelades under begravningen. Jag trodde det skulle vara skönt att få gråta ut lite. Men nu känner jag mig bara hemskt ensam istället.

fredag 10 december 2010

2011

Det verkar äntligen hända lite på jobb-delen av mitt liv. Var på intervju igår, och det kändes bra. Trevligt folk och nya arbetsuppgifter. Till och med überlata jag längtar efter att få jobba.

Dock gör ensamheten sig påmind igen. Igår höll jag på att krama ihjäl Asta, kändes de som iallafall. Och hon har börjat acceptera att jag kelar och kramar och pussar henne när jag känner för det. Annars kan ju katter ha lite svårt för de där tvångskelet haha.

Vet ni vad ? Jag längtar efter våren. Värmen. Att slippa bylsa på sig massa kläder. Köpte en klänning i höstas som jag fanimej ska premiära i vår. Den hänger där på galgen och ropar efter mig. Så pretty, och så jag.

År 2011 - du ska bli fan så mycket bättre än 2010.

måndag 6 december 2010

Den 6:e

Idag är det 3 månader sen pappa dog. Och jag kan ärligt säga att jag har långt ifrån förstått det. Jag vet ju om det, jag var ju där. Men att förstå verkligheten, att jag inte kommer att få träffa honom igen. Det går bara inte.

Cancer är en grym sjukdom. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle gå så fort som de gjorde. Det gör ont i hjärtat och man inser verkligen hur orättvist livet kan vara.

söndag 5 december 2010

Kväll

Nu är det alltså söndagskväll. Jag har tusen tankar i huvudet men ack så svårt att få ner dom, så de bildar ord. Inte svårt att vara förvirrad antar jag.
Ordet för dagen är nog ensamhet. Jag har blivit så van vid ensamhet att jag tycker det är jobbigt att vara runt folk. Det kvittar vem det är, men när jag varit social ett tag så längtar jag efter att få en paus från allt. Att få "vila upp mig". Känns som ju äldre jag blir, desto svårare och mer kraft tar det att vara social.

Messat med ett ex under dagen, och kommer på mig själv med att sakna vissa egenskaper som den personen har. Men alla vet hur känslig och bekräftelsesökande man är som nydumpad, så försöker ta det hela med ro. Trots allt snart fem år sen jag träffade personen sist.

Slut.

Idag blev jag väldigt singel. Det är en så knäpp känsla.. att vara fri och att inte "behöva" ha dåligt samvete eller behöva respektera en andra part. För kärlek är väldigt känsligt, och skört.
Men kärlek är också nått som kan tänjas, och missbrukas.
På något sätt så känner jag mig lurad på konfekten. Jag har tänjt på gränserna, plåstrat och omhuldat, försökt och varit ödmjuk. Allt som kärlek kräver. Men när man möts av noll tillbaka så är det dödsstöten. Och när man kommit så långt så krävs det ytterliggare mod att ifrågasätta.
Men nu är det gjort, och sanningen är bitter.
Någonting som egentligen aldrig existerat är slut.