Jag kan inte riktigt se mig egen övervikt. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag inte en person som har fetma. Kanske det som gör det så svårt för mig att bli motiverad att gå ner i vikt. Kanske "lider" jag av fetorexi. Men det är inte det att jag nekar till att jag är tjock. Jag vet ju om det, och tro mig, omgivningen är noga med att poängtera det.
På samma sätt så har jag svårt att se vikt på dem jag känner, nära och kära. Självklart ser jag storleksskillnader. Men be mig att uppskatta någons vikt så går det inte. Och skulle du be mig att beskriva hur någon av mina nära ser ut så misslyckas jag troligen. Jag ser en person, inte en kropp.
Dessutom så är det här med vikt så individuellt. Ta två tjejer som båda väger 80 kg och de kan se så olika ut.
Jag minns en gång när jag var på sjukhuset, och en läkare frågade vad jag väger. När jag sa vad jag troligen väger (minus några kilon såklart, vilken tjej drar inte bort några kg ?) så trodde hon mig knappt. Hon tyckte jag såg ut att väga betydligt mindre.
Jag är helt säker på att min övervikt beror på brist av motion, och brist på tålamod. Dessutom tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt att träna. Vare sig de handlar om att stå på ett gym med vikter, gå på ett gympass eller träna kondition.
Under hela min uppväxt så var min familj och min skola väldigt noggranna att markera att det var något fel med mig, att jag inte dög som jag såg ut. Det ledde till väldigt mycket skamkänslor och jag "visste" att jag inte var värd lika mycket som alla andra, alla smala och normalbyggda. Man fick fort lära sig att folk kommer att se ner på mig.
Väldigt få gånger i mitt liv har jag känt mig snygg, eller sexig. Så pass få att jag minns dom klart och tydligt. Tydligast av alla gånger var när jag skulle till Malmö, malmöfestivalen och träffa en kompis. Minns att jag hade på mig ett par nätta sneakers, piratkorta jeans, och ett svart singoallalinne. Under hade jag matchande blå spetstrosor och bh. På den tiden var jeansen så låga att troskanten alltid stack upp lite. Håret var rufsigt och lockigt. På tågstationen var det ett gäng killar som visslade på mig, och i malmö när jag väntade på kompisen var jag med om nått som få av mina nära känner till. Jag stod och väntade vid ett elskåp och en man kommer fram till mig. Han sa nått i stil med att jag var fin och på två sekunder så tafsade han mig över brösten. Jag minns att jag blev så chockad att jag stelnade. Fick fram ett väldigt klent nej och försökte gå därifrån. Plötsligt såg han livrädd ut och gick fort där ifrån.
Den dagen kände jag mig levande, sexig, impulsiv, chockad och framför allt lycklig. Kompisen och jag drog genom festivalen i handklovar och träffade folk och lyssnade på musik. Kommer alltid bära med mig den dagen, på gott och ont.
Sen dess har det hänt så himla mycket och nu vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig ur det hela. Jag vet ju bara hur man är tjock. Hur man ska bete sig och hur man uppfattas. På något sjukt sätt så känner jag mig trygg.
Kommer troligen ta upp detta ämne många många gånger.